Det var en gång en kvinna, Maria, från Syrien som måste fly med sin man Jacob och två barn från kriget. Efter någon månad av strapatser så kom hon och hennes familj till landet Sverige. Maria och hennes familj fick tillstånd att stanna i landet och den snälla staten gav dem pengar så de kunde köpa mat och kläder och de fick en bostad att bo i.
Efter ett tag började Maria känna sig frustrerad, hon lärde sig svenska på dagarna men hade för lite att göra. Hon ville tjäna sina egna pengar och inte behöva leva på underhållsbidrag från staten.
Maria var driftig och van att göra affärer, i Syrien hade hon arbetat på en importfirma som gjort affärer med hela världen. Nu ville hon starta ett företag i Sverige. Hon hade under flykten från Syrien upptäckt att de tält som UNHCR nyttjade hade allt för dålig kvalité och hon hade redan kommit i kontakt med en svensk leverantör som var sugen på att sälja till FN och UNHCR. Maria ville starta en firma som hjälpte till med försäljningen till hela konfliktområdet i mellanöstern. Samtidigt som Maria planerade för sin företagsstart så sökte hon också arbete och hade fått ett erbjudande om ett deltidsarbete som lokalvårdare.
Nu gick Maria glad i hågen till sin socialsekreterare och berättade om sina planer. Den snälla kvinnan på socialkontoret blev alldeles förskräckt när hon hörde vad Maria berättade.
– Men snälla Maria om du startar ett företag så kommer vi att straffa dig och ta bort allt underhållsbidrag till dig och din familj, sa kvinnan. Men om du tar det där deltiden som lokalvårdare så drar vi bara ner bidraget med samma summa som du tjänar.
Maria gick med nedsänkt huvud hem till Jakob och berättade vad hon hade fått veta, om hennes företag inte snabbt kom igång och tjänade pengar till familjens uppehälle så fick de ut och tigga på gatorna eller svälta. Familjens beslut var enkelt att fatta, Maria jobbar nu som lokalvårdare och resten av familjens försörjning står den snälla staten för, och ingen levde lycklig, i alla sina dar !
